The mål is nådd
Personligt ”yrkesvägledningssamtal” med L!
En och en halv timmes handledning!
Bara med mig!
C svävade nästan på moln.
Inte en tanke på seminariet! (otillfredsställande)
Inte en tanke på samtalet med K! (otillfredsställande)
Inte en tanke på samtalet med S! (otillfredsställande)
Inte en tanke på samtalet med N ! (otillfredsställande)
Ingen som helst uppmärksamhet åt snurrdörren.
(Har jag över huvud taget passerat den idag?)
Ingen som helst uppmärksamhet åt montrarna.
(Fanns de över huvud taget kvar?)
Ingen som helst uppmärksamhet åt datorerna.
(Satt där några människor idag?)
Lite uppmärksamhet åt pelaren. Anmälan, den nödvändiga. Den sista! I alla fall på bra länge!
Ja, ungefär så här kände C den stora dagen. Dagen han väntat på så länge. Dagen, som han trodde, skulle förändra hans liv, eller i alla fall ge det en ny riktning.
-
Jag ska träffa L Klockan 13.00.........
Fokuserad, nästan automatisk, hade vår hjälte stegat fram till den outtalade gränsen mellan orienteringslösa arbetssökande och kompetenta hjälpare, barmhärtiga samariter i A:s tjänst, pelaren.
-
Då kommer hon att ropa upp dig, det är bara att sätta sig ner, sade den för dagen tjänstgörande, ska vi kalla det, receptionisten, utan den minsta antydan eller ansträngning att framstå som trevlig. C fick nästan intrycket att hon, vilket hade varit den första han träffat på A, inte gått charmkursen som alla övriga inom palatsets väggar, fullt synligt, haft förmånen att ta del av. Men.....C var ju inte omöjlig. Han kunde även tänka sig att hon, för det var en hon även denna dag, var ny på jobbet, lite osäker, ovan. Hon är förlåten.
Eftersom C hade valt att komma en anings aning tidigare än avtalad tid, tog han riktning mot stolen i hörnet. Hans stol. Den stol som han suttit på alla gångerna förut. Den stol som blivit hans ”ha-ryggen-fri-observationsplats”. Och observerade var precis vad han gjorde. Mest klockan, faktiskt. Intressant att se om L kom någon minut innan 13.00, prick 13.00 eller eventuellt någon eller några minuter efter 13.00.
Givetvis hade vår kämpe på intet sätt tagit åt sig uppdraget att kontrollera tjänstemännens och tjänstekvinnornas arbetsmoral. Nej, nej. Rent och skärt intresse var det. Inget annat drev C. På så sätt kunde han på samma gång jobba på sin image. Visa utåt, ifall nu någon mot förmodan skulle uppmärksammat honom där, att hans tid på A minsann var av övergående karaktär.
Och det är ju oss som har följt C bekant, att han uppenbarligen, helt kallt, med tanke på all information han fått innan denna, för honom ganska så stora dag, räknat med att denna gång skulle bli hans sista, åtminstone på bra länge.
Det fanns två klockor man kunde iaktta från den position vår hjälte befann sig; en rakt fram och en lite till vänster. Dessa följde C med viss leda från sin stol längst bort i hörnet.
Viss leda till 13.05. Han log inombords.
Mer leda framåt 13.10. Han log öppet.
Ännu mer leda vid 13.12. Han log inte alls längre.
C sade till sig själv: jag väntar den där ominösa, obligatoriska (?) akademikerkvarten, sedan beger jag mig fram till pelaren. Han hade även börjat fila på en något så när passande replik, men hade svårt att bestämde sig huruvida han skulle formulera sin olägenhet som fråga eller påstående. Och, inte minst i detta känsliga, utsatta läge.
Hur skulle han förtränga sitt begynnande missnöje?
Hur skulle han gömma undan sitt misshumör?
Hur länge kunde han hålla upphetsning, irritation, förtrytelse, förbittring i schakt?
Hur blir det honom möjligt att stoppa vredesmod, argsinthet eller rent av raseri?
Lätt match!
Vår hjälte har ju inte tränat på och övat sig i tålamodets svåra konst för intet!
Hans erfarenheter av liknande omständigheter var mångfaldiga. Och var det något han lärt sig genom åren var det just detta, att om han kunde hålla huvudet kallt, sparade han energi och kraft. Energi och kraft som han kunde, ville och tänkte använda, ja rentav slösa på, trevligare ting i livet.
-
Torsdagen den […] klockan 13.00 har jag en avtalad tid med L. Idag är det torsdag den […], klockan är drygt 13.15 och L har ej givit sig till känna, hörde C sig själv säga framme vid pelaren med en min av förundran.
Smart, mycket smart. Bara konstatera fakta. Inte lägga in några som helst värderingar, vare sig verbalt eller känslomässigt, endast en uppsyn av att känna sig lite bortkommen. Kanske jag som förvirrad, hjälp och arbetssökande har förväxlat eller missat nåt. Ödmjukhet går alltid hem, motparten får tillfälle att känna sig duktig, överlägsen istället för ifrågasatt eller angripen.
-
Christian...?!, ljöd det nu framifrån i bokstavligen samma ögonblick C skulle resa sig för att leverera sin, som han själv tyckte, noggrant uttänkta och väl avvägda replik.
C reste sig och gick fram.
Klockan var 13.17 !