MITT LIV SOM KUND, PÅ.......

.....
  Ursäkten

Vi anser det vara vår plikt att underrätta er kära läsare om det, som vi anser är en fortsättning, i varje fall en omstart med nya förutsättningar, i processen, nämligen.......

.samtalet med stort S, samtalet med L. Upphaussat av C till något, kan hända visa sig vara överdrivet, men hur som helst oproportionerligt stort som nån slags ”sista chans”.

Naturligtvis började L med ursäkten.

Såg hon på C:s min de sinnesstämningar han gått igenom de sista 20 minuterna?

Kanske.

Möjligtvis.

Troligtvis.

Men framför allt var L en professionell tjänstekvinna, som visste vad som förväntades av henne i en sådan, förhoppningsvis för alla de andra vilsekomna själar som med tunga steg beträder detta hjälperbjudande näste, situation. Nu borde C efter alla konstens regler automatiskt reagerat med följande, för den tiden, vanligt förekommande, brukliga, för att följa samhällets spelregler beträffande konversation helt korrekta och förväntade svar:

 

  • Ingen fara...., glatt, klämkäckt frambragt, liksom norskt klingande, den där ”här-är-vi-alltid-positiva” tonen...

    Eller

  • Det är inte farligt..., fortfarande välvilligt låtande, dock med undertoner av ett uns missmod över att förseningen inte ses med helt blida ögon....

    Eller

  • Det gör inget....., den som vi antar mest vanliga repliken i detta sociala spel med färdiga, valbara, alltid förutsedda fraser. Ett svar, vilket antagligen var helt i tjänstemannens respektive tjänstekvinnans sinne, tydligt markerande den hjälpsökandes försynta blyghet, ödmjukhet, underläge gentemot dessa i samhällstjänst stående samariterna.

Vår hjälte kände mycket väl till alla dessa varianter, men valde ingen av dem.

Vad hade han i kikaren? Inte hade väl tålamodsträningens effekt börjat sina?

Måhända hade vår kämpe ett helt nytt, egenkonstruerat yttrande att överraska med??

Ingalunda!

Han teg.

Han lättade inte på något vis L:s eventuella skuldkänslor, säkerligen skamkänslor, med ett endaste ord. Inte ens en urskuldande blick eller gest, nån liten ryckning i ögonvrån.

Nej!

Ingenting!

Endast tystnad!

C ställde sig själv frågande inför detta, det måste vi ändå säga utan att trampa vår hjälte allt för mycket på tårna, märkliga beteende. Inte alls likt vår kämpe.

Kunde man hitta orsaken i en ännu undermedveten, men ändå begynnande frustration?

Var C uppgiven?

Kanske var det endast och allena ren och skär trötthet?

Vi kan dessvärre inte med säkerhet ge besked i frågan vilka C:s bevekelsegrunder var. Det vi med säkerhet kan säga är, att C garanterat oss, att han på intet sätt hade för avsikt att såra L. Han hade av outgrundlig anledning blott slutat att medvetet agera.

Som en trogen hund går fot med sin matte eller husse, följde C efter L. L som nu verkade en smula osäker. Men vad spelade det för roll? Osäker var C också, och sömnig, och dåsig, slö, matt.

C, du började väl inte tappa geisten?

Ånej! Men, en viss dåsighet på gränsen till utmattning kunde ändå skönjas där någonstans i vår hjältes innersta.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: