i universum
på jorden
i mitt hjärta
ännu en av mina närmaste har lämnat jordelivet
och lämnat ett stort svart hål i mitt inre
inget kommer nånsin att bli sig likt igen
du fattas mig
du har funnits där
nära
på avstånd
sen den dag ödet sammanförde oss
en vän
en far
en klippa att luta sig mot när det stormar
en nallebjörn att kramar när det behövs
no more
obalans i universum
ingen kan fylla din plats
du var unik
mer unik än de flesta
ja
mer unik än alla
nu är du
"hemma"
där du "hör hemma"
i himlen
kanske att du sitter på ett eget litet moln och ser ner på mig just nu
jag skulle vilja att det är så
jag känner att det nog är så
och
ä n d å
sorgen
tomheten
är stor
för stor just nu
hålet
kommer alltid att förbli ett
hål
det går inte att fylla med något annat
den plats du hade i mitt hjärta
kommer för alltid att vara just
d i n
plats
jag får fylla den med minnen
och ta mig i kragen
om jag nu inte kan fylla igen hålet i mitt hjärta efter dig
får jag väl försöka att fylla hålet på jorden och i universum efter dig
ta vara på det du lärt mig
förvalta ditt arv bland människorna runt omkring mig
hemma, borta, på jobbet, i världen
gå i dina fåtspår
försöka leva som du levde
i kärlek
i förlåtelse
i tjänande
svårt
men för din skull
för guds skull
är det nån mening med allt?
va
?
är det det
?
svara då
?
är det det
???
o m
det är så lär vi inte få veta det
i alla fall inte här och nu
så vad göra
?
gräma sig en liten stund
fundera lite
oja sig
skylla på gud
hoppas på densamme
the show must go on
övrigt:
du har då alltid trott på tårar
P U S S
Din far måste betytt mycket... Vackra ord, vackert inlägg, vackra bilder för honom. Jag deltar.