BERLINBARN – EN HISTORIA del 12 Remastered

publicerat i BERLINBARN - EN HISTORIA;
 
 1965

I Kisa blev jag varmt emottagen och förbehållslöst älskad, allra mest av den för mig då helt främmande kvinnan i huset, Maj-Britt Larsson. Naturligtvis var hennes make Lennart hela tiden med, men på något sätt mer i skymundan. Kanske var det så helt enkelt, mannen jobbade, tog hand om ekonomin och kvinnan skötte hus och barn. Nåväl, inte mig emot, varken då eller nu.

Det tog mig tyvärr nästan 50 år att förstå, anamma och bli ett med det faktum att jag var älskad som ett eget biologiskt barn.

Bildresultat för bahnhof zoo 1965

Bilden lånad på nätet

 

Själva tågresan har jag inga som helst minnesbilder från, inte avresan från Västberlin heller, minns endast att jag när jag klev av tåget på perrongen i Linköping panikartad stortjöt. Inte konstigt, ingen talade tyska och jag måste känt mig totalt övergiven i ett främmande land med främmade människor som talade ett främmande språk. Som väl var lärde jag mig snabbt svenska, var så illa tvungen. På så sätt fick jag ett andra modersmål helt gratis utan att någonsin ha gått på en svensk skola eller senare i livet läst svenska. Ja, och idag har undertecknad varit lärare i svenska i många år. Så det kan bli.......
Bildresultat för bahnhof zoo 1965
 

Trauma

Min första resa till Sverige utgick direkt från tågstationen ”Bahnhof Zoo”, det som på den tiden var den officiella stationen för fjärrtrafiken i Västberlin. Därifrån har jag dessvärre inga som helst minnen, utan här får jag falla tillbaka på det som berättats för mig.

Enligt min biologiska mamma satt jag i kupén och tittade stint rakt fram.

Jag såg inte ut genom fönstret.

Jag vinkade inte.

Jag höll krampaktigt i min matsäcksväska och stirrade apatiskt rakt ut.

När jag nästan ett dygn senare anlände i Linköping höll jag enligt min svenska mamma matsäckslådan lika hårt, den var orörd och söndermosad.

Vad som hände däremellan på resan från ”Bahnhof Zoo” till ”Linköping centralstation” kan jag inte ens spekulera i. Det finns inget sätt att i dagsläget ana mig tillbaka till händelser och känslor från den ungefär 15 timmar långa resan. De minnesbilder jag skapat med hjälp av det som berättats för mig är dock sannerligen bevis på att det ofrånkomligt måste handlat om en minst sagt traumatisk upplevelse.

En liten blek pojke stirrar apatiskt rakt ut och kramar sin matsäcksväska hårt.

Adderat med.

En liten blek pojke håller i en söndermosad orörd matsäck och tjuter panikslaget.

Summa summarum.

T  R A U M A!

 
 
 T S C H Ü S S

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Ake:

Jag tror aldrig man kan sätta sig in i det... Endast du vet. Läsvärt.

2:a kommentar, skriven , av Helena Li:

Gripande! Tack för att du delar med dig!

3:e kommentar, skriven , av Christian:

Helena li: Bara kul om någon vill läsa....
Åke:Inte helt, men man kan förstå dilemmat...

Kommentera inlägget här :