BERLINBARN - EN HISTORIA 7

 1965

Berlinbarnhjälpen pågick kontiunerligt under åren efter upprättandet av muren, den "antifaschistiska skyddsvallen" som den officiellt kallades på östsidan. Organisationen leddes fortfarande av de två stora frikyrkorna i Sverige, Svenska Baptistförbundet och Svenska Missionsförbundet.

På hösten 1965 avled Harry Lönn hastigt och kyrkoledningen meddelade att man nu ämnade avsluta aktionen eftersom man inte längre ville bära hela ansvaret. Men redan samma år hade Rune Bloom kontakt med myndigheterna i Berlin som vädjade om en fortsättning, vilket det också blev. Rune Bloom tog kontakt med Arne Singmyr och dessa två beslutade att hålla Berlinbarnhjälpen igång.
Och tur var väl det, annars hade ni aldrig fått läsa det här, jag hade inte varit svensk medborgare i Sverige, jag hade helt enkelt inte kommit hit överhuvudtaget. Och DET hade väl varit synd om något.
Tänk så mycket ni hade gått miste om då.
För att inte tala om lilla mig. Hur skulle det ha gått där nere i det hårda Västberlin? Ingen pappa, en otillräcklig mamma och en destruktiv, dysfunktionell miljö. Möjligheterna voro många, men räddningsplankan "Berlinbarnhjälpen" tog mitt öde i sina händer och förflyttade mig från miljonstaden Berlin till lilla samhället Kisa (5000 invånare ungefär, på den tiden kanske 1000 mindre), det skedde alltså första gången 1965 och om researchen stämmer handlade det om ca tre månaders vistelse på en lugn liten idylliskt ort i Östergötland långt bort från all ondska och otäckhet.
Jag blev varmt emottagen och förbehållslöst älskad, allra mest av den för mig då helt främmande kvinnan Maj-Britt Larsson.
Jag har inga som helst minnesbilder från min avresa från Västberlin, minns endast att jag när jag klev av tåget på perrongen i Linköping panikartad störttjöt. Inte konstigt, ingen talade tyska, ja, och min svenska lyste ju då min sin frånvaro. Som väl var lärde jag mig snabbt, var så illa tvungen. Kommer till och med ihåg första ordet, "kissa". Kvinnan som skulle bli så oerhört viktig i mitt liv föste in mig på toan, drog ner mina byxor och sade något om just "kissa". Smart som jag var redan då, hajade jag naturligtvis att det handlade om just det, att pinka.
Annars har jag inga egna minnen från ankomsten eller min första tid i Sverige, det mesta har jag  fått berättat för mig i efterhand. Varför så är fallet, verkar svårt att förklara. Å ena sidan kanske minnesförmågan, eller ska vi säga förmågan att ta fram minnena, inte är så väl utvecklad i 6-årsåldern. Å andra sidan kanske hjärnan, psyket eller vad vi ska kalla det var tvungen att skydda lilla Christian för att traumat som den första separationen orsakade inte skulle bryta upp igen. Faktum är hur som helst att egna minnen från min tidiga barndom nästan är helt obefintliga.
Så ifall jag i fortsättningen berättar något om "förr i tiden" som Berlinbarn så är det episoder som berättats för mig långt senare, till och med så sent som i vuxenåldern.
 övrigt:
fortsättning följer
 
 
 
T S C H Ü S S
 
 
 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: