1967-1969
1967 var verksamheten med 1500-2000 barn per år så omfattande att man bestämde att dela upp ansvaret. Makarna Bloom tog hand om Nord- och mellansverige eftersom de bodde i Stockholm. Makarna Singmyr som bodde i Varberg ansvarade för Sydsverige. Fram till 1985 hade Blooms ansvar för Svealand och Norrland medan Singmyrs förvaltade Götaland.
2014 semestrade min familj och jag på västkusten och passade då på att besöka makarna Singmyr i Varberg. Jag hade tagit reda på adressen och vi åkte helt sonika dit utan att föranmäla oss. Jag tänkte överraska dem helt enkelt.
Vi hade tur, de var hemma och öppnade åt oss. Jag presenterade mig med orden "Hej, jag heter Christian och det här är erat fel", samtidigt pekade jag då på min fru och dotter! Sen förklarade jag naturligtvis vad jag menade med det, nämligen att jag på grund av deras initiativ hade förmånen att få komma till Sverige och vad det betydde för mig i fortsättningen.
Vi blev inbjudna på fika och satt hela eftermiddagen på deras veranda i den enormt varma solen och pratade länge, länge, länge. Mest pratade vi givetvis om Berlinbarnhjälpen, hur jag hade haft det genom åren, om det finns kontakt med andra f.d. Berlinbarn samt även hur de hade haft det, hur det kändes att avsluta ett sådant behjärtansvärt projekt efter så ofantlig många år bland annat.
Tyvärr hade Arne gjort sig av med allt material från alla års arbete med Berlinbarnhjälpen, så det fanns varken namn, orter eller något annat bevarat. Dock mindes Helga mig och min sommarmamma sen tiden jag pendlade mellan Berlin och Linköping. Mitt efternamn Lehmann, att jag åkte kontinuerligt flera gånger per år och att min sommarmamma ett par gånger var med på de besöksresor till Berlin, för att se hur Berlinbarnens vardag såg ut och som Arne och Helga anordnade några gånger, hade gjort att jag fanns kvar i hennes minne.
Jag minns att långt ifrån alla som var sommarbarn i Sverige åkte så länge och ofta som jag och då förstår man kanske att namnen inpräntade sig genom att de ständigt återkom. Som sagt åkte inte alla barn lika ofta, en del ville inte, andra blev inte bjudna, några behövde kanske inte för att förhållandena i Berlin hade förändrats till det bättre och andra stannade/flyttade till Sverige långt före mig.
Jag minns en tjej som alltid gick av i Mjölby, stationen före Linköping där jag klav av. Hon stannade i Sverige efter mellanstadiet och valde att börja högstadiet i Mjölby. En annan tonårstjej som var sommarbarn hos en apotekare i Linköping flyttade några år senare. Själv kom jag mig inte för att stanna förrän 1976, långt, långt senare
Vid det här laget hde jag själv alltså åkt fram och tillbaka i fem år. Mina sommarföräldrar hade redan första gången jag besökte dem försökt att adoptera mig men fick tyvärr ett rungande nej från min mamma i Berlin. de försökte flera gånger, om och om igen men varje gång blev det avslag från Berlin.
Man kan naturligtvis undra varför, men det får vi aldrig svar på. Inte heller får vi svar på hur det hade gått med en sån som mig om jag fått flytta till Sverige tidigare. Vi kan endast spekulera, men det låter jag bli här och nu. För det första har jag i stort sett skrivit färdigt en bok/mina memoarer kring livet som Berlinbarn med allt vad det innebar/innebär och för det andra är det alldeles för känslosamt känner jag just här och nu när jag sitter vid datorn och formar text med hjälp av tangentbordet, ja, och för det tredje, vad tjänar det till?
På hösten 1969 hade hela 20.000 Berlinbarnresor genomförts. Detta firades med tyska generalkonsulatet som huvudansvarig i Göteborg. Såväl representanter från svenska myndigheter som Senaten i Berlin var då närvarande liksom makarna Bloom och Singmyr.
Idag publicerar jag enbart egna bilder från Berlin, Varberg, Vadstena och gamla stan i Linköping.
övrigt:
snart är det dags för
"slaget om siljan"
kvalhockey alltså
T S C H Ü S S
När kommer boken?