ja, så här såg tågen ut på den tiden
(foto från nätet)
1970-1980
Tack vare bra uppbackning från svenska medier och det faktum att Senaten i Berlin bidrog med en del administrationskostnader utvecklades verksamheten ytterligare. Det var också under den här tiden som allra flest Berlinbarn årligen kom till Sverige. Allt fler snälla svenska familjer uppmärksammade information och vädjanden att ta emot feriebarn från Västberlin. På så sätt blev det fler och fler som öppnade sina hem för att ge Berlinbarn rekreation i det vackra, fina och fredliga, från krig och elände förskonade Sverige.
Antalet Berlinbarn ökade än mer och Berlinbarntransporterna bestod tidvis av så många som 12 järnvägsvagnar och egen färja mellan Sassnitz och Trelleborg för att mellan 1500-2000 barn skulle få njuta av lite "grönbete" på sina skollov.
Tack vare bra uppbackning från svenska medier och det faktum att Senaten i Berlin bidrog med en del administrationskostnader utvecklades verksamheten ytterligare. Det var också under den här tiden som allra flest Berlinbarn årligen kom till Sverige. Allt fler snälla svenska familjer uppmärksammade information och vädjanden att ta emot feriebarn från Västberlin. På så sätt blev det fler och fler som öppnade sina hem för att ge Berlinbarn rekreation i det vackra, fina och fredliga, från krig och elände förskonade Sverige.
Antalet Berlinbarn ökade än mer och Berlinbarntransporterna bestod tidvis av så många som 12 järnvägsvagnar och egen färja mellan Sassnitz och Trelleborg för att mellan 1500-2000 barn skulle få njuta av lite "grönbete" på sina skollov.
ja, så här såg tågen ut på den tiden
(foto från nätet)De där resorna var mycket speciella. Tusentals barn stoppades in i tågvagnarna och sen var det två ledare per vagn som såg till att allt fungerade som det skulle. Oftast handlade det om studenter som ville tjäna lite extra, men även en del svenska sommarföräldrar var med ibland.
Minst 15 timmar tog resan som påbörjades tidig kväll i Västberlin och avslutades på eftermiddagen dagen därpå, vill säga för min del. Barnen spreds ju i hela Sverige, allt från Trelleborg i söder till Kiruna i norr. Ju längre bort man blev placerad desto längre tågresa hade man att stå ut med. Det fanns de som var på resande fot i drygt två dygn innan de var framme.
Tåget åkte på färjan i Sassnitz (f.d. DDR) och sen åkte vi av i Trelleborg efter att (förhoppningsvis) ha sovit lite på natten. Man sov i kupén med hjälp av resväskorna som ställdes i gången, inga sovkupéer här inte. Väl framme i Trelleborg ville de flesta titta ut genom fönstren, för att se det "exotiska" och inte minst höra den ingrodda äkta skånskan. För egen del kände jag alltid ett sorts lugn, allt verkade så avslappnat och skönt när man väl kommit i land i Sverige (undrar om jag har några sveor bland mina anor långt tillbaks i tiden?), luften, naturen, tempot, språket, allt verkade liksom vänligare på nåt sätt.
Därifrån togs vi till Malmö där alla delades upp utifrån vart i Sverige de skulle, väst, öst, söder, norr, varje destination hade en egen speciell färg på sina namnlappar, min var i regel nån slags röd/lila/rosa variant.
Matsäck fick var och en hålla med själv, och det här var på den tiden man INTE använde sig av kylväskor! Fräscht? Knappast! Men märkligt nog överlevde vi alla, såvitt jag vet i alla fall.
övrigt:
de här kakorna fanns redan på den tiden...
...ja alltså, inte specifikt de där på bilden, de åt vi i helgen
T S C H Ü S S
ja tänk vilken enorm apparat det där var och vilken nytta det gjorde för de barn som fick komma hit.