DEN SOM HAR PENGAR,
HAR DEM SOM INTE HAR NÅGRA,
I SIN FICKA
(Leo Tolstoj, rysk författare 1828-1910)
HAR DEM SOM INTE HAR NÅGRA,
I SIN FICKA
(Leo Tolstoj, rysk författare 1828-1910)
Inkompetensskydd
(sista stycket av del 4)
Inkompetensskydd del 5
Kanske ändå att ”slaveri” är rätta ordet för de metoder som är vedertagna på arbetsmarknaden numera. Fenomenet bemanningsföretag ska jag lämna därhän, det har redan avhandlats ett antal gånger och, vad vi kan konstatera, har alla dessa aktörer ändå kommit för att stanna, på gott och (mest) ont.
Men det finns allehanda andra företeelser där arbetsgivare gör allt för att utnyttja de anställda, om man nu kan/vill kalla dem för just det. I min värld är själva ordet "anställd" förknippad med en slags trygghet, signalerar en form av långsiktighet, en förståelse av termen som dock är långt ifrån giltig idag.
Men det finns allehanda andra företeelser där arbetsgivare gör allt för att utnyttja de anställda, om man nu kan/vill kalla dem för just det. I min värld är själva ordet "anställd" förknippad med en slags trygghet, signalerar en form av långsiktighet, en förståelse av termen som dock är långt ifrån giltig idag.
En så kallad ”anställning” utformas idag alltid på det för arbetsgivaren mest gynnsamma sättet, typ visstidsanställningar, projektanställningar, längre/kortare vikariat eller timanställning, och har i praktiken absolut ingenting med trygghet att göra. Ett ”fast jobb”, numera tillsvidareanställning, är ett minne blott.
Arbetstagaren är alltid utlämnad i den godtycklige arbetsgivarens händer. Inte ens LAS (lagen om anställningsskydd) är längre garanti för framtida anställning, eftersom arbetsgivaren kan se till att göra sig av med sin personal i god tid, just för att slippa LAS:en, och strax efteråt söka efter ny, och då helst billigare, ty lönsammare, arbetskraft. Verksamhetens kvalitet och den enskilde individens trygghet är i den cyniska privata arbetsgivarsfären icke förekommande.
Uppsägningar "på grund av arbetsbrist" är en annan variant av arbetsgivarnas kollrande med anställdas trygghet. För när och hur det uppstår "arbetsbrist" är upp till arbetsgivaren att avgöra. Nu pratar vi givetvis om privata företag, där vinsten är det allena saliggörande. Inom kommun, landsting och stat blir arbetstagaren aldrig droppad, utan omplacerad, där finns trots allt något kvar som skulle kunna kallas för trygghet.
Än mer lönsamt för privata aktörer på arbetsmarknaden är att anställa via Arbetsförmedlingen och på så vis utnyttja allehanda ekonomiska förmåner. Ekonomisk kompetens var det.
Har själv sett otaliga exempel på människor som utnyttjats på det viset. Individen får "prova" ett arbete alternativt göra "praktik" med målet att få någon slags anställning om tycke uppstår, det vill säga om arbetsgivaren anser att individen passar, gör ett bra jobb och själv trivs med och klarar sina uppgifterna, för då, ja då hägrar ett jobb.
MEN, det händer inte i verkligheten, ty bidraget från AF för en "provanställning" alt. "praktik" är allt för lockande. Bättre då att ta in en ny individ på "prov".
Förutom själva företeelsen att leka med människor, äventyra deras psykiska hälsa och i värsta fall sätta människors existens på spel, ser vi här samma mönster: fokus på ekonomi, kvalitetstanken lyser med sin frånvaro.
Dessutom tror jag att många företag biter sig själva i svansen, eftersom mycket kompetens går förlorad. Många människor jag träffat vittnar om just det, hur chefer, kollegor och kunder är synnerligen nöjda och belåtna och trots det väljer arbetsgivaren att inte anställa för gott eller längre tid eller åtminstone utan lönebidrag, ty......money, money, money.
Inkompetensskydd skulle här utgöras av en adekvat lagstiftning, vilket dessvärre är en utopi i en värld där ”money makes the world go around”.
övrigt:
inte en dag utan leende