MITT LIV SOM KUND ......

...på AF
 C & K

För att göra en lång historia kort, för att inte belasta dig käre läsare med för mycket information, för att inte kasta bort värdefull tid, begränsa vi nästa kapitel i C:s äventyr till kortast möjliga sammanfattning.

Efter en tid av idogt, ännu ganska planlöst irrande bland telefonsamtal, personliga samtal, regler, information, andra regler, mer information, syntes vår kämpe äntligen hittat den riktning som syntes vara utstakad för just honom: ett personligt ”yrkesvägledningssamtal”, där en endast och allena för detta utbildad och avsedd tjänsteman, utifrån C:s utbildning, erfarenhet och kompetens ska visa vägar ur arbetslöshetens och arbetssökandets oändliga labyrint!

FANTASTISKT!

VILKEN FÖRMÅN!

Förväntansfull beträdde C ännu en dag A:s högkvarter i onämnda stad, utan någon som helst tanke på den sunkiga, tröga snurrdörren, utan att skänka någon som helst uppmärksamhet åt alla gamla montrar samt utan att ägna någon som helst tid åt att registrerar vilka eller hur många människor som satt vid datorerna.

Anmälan vid pelaren, första bästa stol, snabbt fram till den för dagen utsedda professionellt leende arbetaren på A, som denna gång visade sig vara betydligt yngre än vår hjälte, snabbt upprabblande av (ja tyvärr måste vi rapportera att C även den dagen var nödd och tvungen att redogöra för sin utbild.....erfar......bla, bla bla bla.....nuvarande situation...bla b la bla....)

AVBROTT!

C och K har en sak gemensamt: båda är utbildade lärare!
En viss samhörighet uppstår för en bråkdel av en sekund, sedan.....

-   Har du varit på ett yrkesvägledningsseminarium?

Nähä...tänkte C, måste jag gå igenom, rättare sagt lida mig igenom, allt en gång till?!
Nej! Här gäller det att snabbt, kort och koncist, redogöra processen till dags dato.
K var envis. En hårdknäckt nöt.

Nu kan vi inte med säkerhet uttala oss om huruvida C i den uppkomna situationen, kampen, var ouppmärksam, led nederlag mot subtilt insatt taktiskt finess från K:s sida eller helt enkelt bara började lida av orkeslöshet. För utgången av bataljen gjorde det ingen skillnad för vår hjälte.
Resultatet var nederlag!

N E D E R L A G!

C MÅSTE först besöka ett seminarium för yrkesväghandledning, det hade K och en av denne tillfrågad kollega bestämt!

Uppmärksam läsare minns säkert, att två av C:s förra kombattanter i ärendet, både N och S, hävdade motsatsen, och detta med en för tjänstemän på A ändå ganska bestämd säkerhet. 
Käre läsare: lägg nyss nämnda fakta på minnet. Vi återkommer till dessa längre fram i vår berättelse, ty de är av ytterst betydande vikt för C:s process.
Låt gå.
I krig måste man räkna in vissa förluster, vilket C med ett visst motstånd och stort vemod nu fick finna sig i.

Nåväl.
Det man inte dör av, gör en starkare, tänkte C. Jag får väl offra mig och genomlida ett 1 ½ timmes långt seminarium. Det KAN ju, mot förmodan, föra något gott med sig. Om inget annat, så kanske jag möter människor i samma utsatta läge, försökte C ingjuta sig själv lite mod.
Alltså: Kosan styrs mot närmast liggande datum för nästa seminarium, föreläsning, aktivitet, tidsfördriv, meningslöshet.....

 

Forts. följer...

...då blir det seminarium


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: