MITT LIV SOM KUND ......

publicerat i MITT LIV SOM KUND PÅ AF;
...på AF
 Seminariet Del 1

Innan du läser vidare, försök dra dig till minnes de fakta kring C, som vi alldeles i början av vår berättelse, samt mer eller mindre uttalat i vissa passager, informerat om. Lägg därtill en stor dos av självkännedom som vår kämpe förvärvat genom livets diverse prövningar och ta det med dig genom vår fortsatta redogörelse i processen.

C hade bestämt sig för att utmana ödet!
Inte som vanligt övermåttan plikttroget och artigt komma i god tid. Nej! Här ska det inte slösas en enda värdefull sekund av livet i onödan, resonerade C, det räcker att vara på plats prick 13.30!

Först den gamla vanliga proceduren med snurrdörren, pelaren och anmälan. 

Efter det bestämda, ja faktiskt, bestämda steg in i anvisade lokal.


Var C förvånad när han upptäckte att endast två personer hade tagit plats?
Var C förvånad över att föreläsaren ännu inte var på plats?
Var C förvånad över att stämningen, atmosfären i lokalen var nedstämd, tung och aningen dyster?

Vi lämnar spekulationer om svaret därhän.
Ett något sånär glatt ”Hej!”, kunde man ju alltid bjuda på, även om C aldrig uppfattade hur det togs emot eller om någon i den digra åhörarskaran bemödade sig att svara.

Med en för den tiden inte ovanlig, snarare obligatorisk försening av ett okänt, i C:s smak oförskämt, antal minuter, inträdde nu den väntade (?) föreläsaren, en kvinnlig sådan. Inga hälsningsfraser, endast en slags koll av datorn och annan utrustning, samt ett utforskande med blicken, liksom för att markera reviret, göra sig hemmastadd.
Sedan ut igen.
Sedan in igen.
Dörren stängs.
Nu, trots allt, en hälsningsfras med tillhörande ”välkommen”, visserligen avbruten av en försenad åhörare som steg in genom dörren, men inte utan det, föga smittande och numera för alla besökare igenkända professionella pepsodentleendet.
Käckt.

Självklart började man med en presentation av varandra, där varken namn och än mindre något annat av de framförda fastnade i minnet.
Självklart presenterade sig även vår föreläsare. Medan besökarna fattade sig ganska till väldigt korta, hade tjänstekvinnan en längre utläggning om sin yrkesbakgrund.
De andra tre hjälpbehövande hade föredömligt tagit med sig papper och penna, mens C, aningen oförskämt i alla fall lite förmätet kan tyckas, kallt men dock förutseende skulle det visa sig, räknat med att A skulle hålla med skrivdon av olika slag.
Mycket riktigt delade seminarieledaren senare också ut papper och penna till alla för att eventuellt kunna göra anteckningar.

Vi kanske ska ta några rader för att beskriva vår hjältes sinnestillstånd och humör den här dagen:
Enligt vår källa intog han

en tillbakadragen position

villig att lyssna

ta till sig

registrera

observera

seminariets händelseförlopp.

Han kände sig malplacerad, förvisso, men han ville visa sin goda vilja, ge det hela en chans, som man gärna uttryckte det på den tid det begav sig. Han var avvaktande men ändå latent på krigsstigen. Beredd på, om så krävdes från hans sida, hugga som en kobra

Attackera.

Ifrågasätta.

Inte otrevligt på något sätt.

Inte obstinat.

Inte på något arrogant, nonchalant sätt, även om en viss överlägsenhetskänsla, som vår hjälte hade svårt att värja sig mot, gärna försökte smyga sig på. Om det berodde på hans ålder, utbildning, erfarenheter av liknande scenarier, var en kvarleva av tidigare burdust, oförståndigt uppträdande eller, ve och fasa (!), en karaktärsegenskap, har vi i skrivande stund inga uppgifter om.
I praktiken spelade det heller ingen roll, eftersom C endast vid något tillfälle vågade sig på en kort fråga, ett knappt, lågmält påstående. För övrigt hade vår kämpe fullt upp med att, med den för tillfället till förfogande stående kraften, förtränga all leda och meningslöshet som skulle kunna påverka hans yttre sken, med vilket han, som vi tidigare konstaterat, ville framstå som lydig, intresserad seminariedeltagare.

 

Forts. följer

 

Kommentera inlägget här :