MITT LIV SOM KUND..... (nu blir det spännande)

...på AF
 Kalabalik


Tumult?

Upplopp?

Stormigt uppträde?

Nja...inget av begreppen kan riktigt ge uttryck för det som C bevittnade fortsättningsvis. Och med tanke på vår hjältes speciella dragning till överdrifter kanske vi får sansa oss en smula.
Men......att det blev rörelse, både verbalt men framförallt fysiskt, råder det inga som helst tvivel om. Inte bara C:s för dagen utvalda motpart, utan även ett antal av dennes kollegor sattes i arbete, rådfrågades, konsulterades.

Vad hade föranlett denna, vi får trotts allt kalla det så, förvirring?
Ja, allt hade gått bra så långt. C hade, som vanligt, berättat om sina meriter, orsaken till kontakten med A med mera. Alltså det där som vår hjälte redan hade fått en vana i att informera om. Med den enda skillnaden, att det denna gång förmedlades med en viss likgiltighet från C:s sida. En likgiltighet och samtidig förvåning över, varför, ja...

... VARFÖR? …

all denna information behöver upprepas i en tid som kallades ”informationssamhälle” där datorer lagrade miljontals fakta?!

Anledningen till uppståndelsen C hade gett upphov till vad det ”personliga handledningssamtalet” N hade lovat C i ett tidigare skede.
Enligt C:s enbart för honom denna dag tillförordnade tjänsteman S, fanns inga sådana samtal (!?!)

-   Men N hade ju ett schema på dataskärmen!!

-   Ett schema? Vänta ska vi se....så ska vi ta fram ett schema här.

Tålamod, tålamod, tålamod, tänkte C, lugn, bara lugn.

-   Här ska vi se, fortsatte S inte helt utan lite stolthet i rösten, här har vi A:s schema, alla de       föreläsningar och seminarier vi erbjuder. Titta själv.

-   Jo, men det här var ett SCHEMA! Som visade veckor och var färgat på olika sätt...

-   Ja, jag vet inte vad N menade, det finns inget annat.

-   Neehejj....?!

C:s förvånade uppsyn, blandad med en nu inte längre helt dold otålighet på gränsen till viss upprördhet, tvingade S till handling.

-   Vänta ska jag fråga en kollega.

Inget är som väntans tider........Jodå, C hade humorn kvar, som sannerligen var en av vår hjältes absolut starkaste karaktärsdrag.

-   Nu har jag frågat en kollega här och han/hon hade heller aldrig hört talas om det.

-  Men...alltså...nu var det svårt för C att hitta ord, det måste ju vara omöjligt. Hur kunde N     prata om det och till och med visa det på datorn för att hitta en passande tid?!

-  Ja, kanske var det N som hade nåt eget schema, försökte S att slingra sig ur detta bastanta   grepp av osäkerhet, i C:s ögon okunnighet.

-  Det stod ju till och med klart och tydligt pedagogik på schemat!

-  Jag ska fråga min chef.

Här gällde det att vara ihärdig.

Att inte ge sig.

Nog för att vår huvudperson visste om sin egen otillräcklighet vad beträffade minnet och upptagningsförmågan för all information människor matades med. Men, NEJ, så disträ var han inte i det här fallet. 100% procents säkerhet, det var vad C kände, 100%. Han hade hela minnesbilden klar för sig, kom precis ihåg hur schemat såg ut.

100%.!

-  Nej, min chef vet inte heller vad det ska vara för ett schema.

Känslorna började svalla inombords. En nära förestående explosion med hetsig ordväxling låg latent, väldigt latent just nu faktiskt, och lurade bakom hörnet.

-   Alltså:.....

C tog allt EN GÅNG TILL.

Från början.

Allt N och han pratat om och det schema N visade på datorskärmen. Han försökte samtidigt ge uttryck för:

säkerhet

förtvivlan

ifrågasättande

undran

förvåning

anklagande.

Anklagande i den meningen, att C ansåg sig förnimma en slags inkompetens hos A:s personal, eller lindrigare uttryckt, ett informationsflöde beträffande de olika ärenden som uteslöt att en tjänstemannen visste vad en annan tjänsteman gjorde, hade gjort eller hade tänkt att göra!

ALLTSÅ, pustade C med antydan om begynnande desperation...

Tystnad.
Förväntan?
Uppgivenhet?
C lutade sig tillbaka i stolen och pustade än en gång, fast nu betydligt desperatare, ut sin frustration.

-  Jag ska också gå och fråga en som har hand om sådana föreläsningar/seminarier, kanske hon   vet något.

Ja, det är nog bäst!, tänkte C i sitt stilla (?) sinne. Risken var nu uppenbar att vår tappre kämpe skulle falla från sin nu mer och mer vacklande tron av tålamodsträning han byggt upp de senaste åren.
S kom tillbaka med förstärkning. Nu var de två som gick igenom samma procedur med frågor, och svar från C:s sida, samt botaniserande och villrådigt navigerande på A:s digra hemsida. Och även nu fick C utrymme att redogöra för det hela. Men, det blev inte riktigt ”det hela”. Vår kämpe drabbades av trötthet, utmattning och leda att behöva räkna upp allt EN GÅNG TILL. Så han inskränkte sin redogörelse till det viktigaste, eller så långt det krävdes för att klargöra det viktigaste; samt, inte att förringa, allvaret i tjänstemännens, tjänstekvinnornas bristfälliga kännedom om varandras förehavanden.

-  Jo, vi brukar ju alltid vilja att man går på ett allmänt, förberedande seminarium om     yrkesvägledning innan man bokar ett personligt samtal,

sade den kvinnliga förstärkning S hade konsulterat för att bringa klarhet i detta mysterium.

 

-  Varför? Vad är meningen, eller poängen med det?, ifrågasatte C djärvt.

-  Ja...alltså, det är där man träffar handledarna och då kan man boka ett personligt möte direkt.

-  Okej, det går alltså inte att boka ett personligt handledningssamtal på något annat sätt än att   gå på en sådan föreläsning?

Innan den kvinnliga tjänstemannen hann svara på C:s, även i vårt tycke mycket berättigade fråga, tog oväntat S tag i taktpinnen igen och samtidigt C:s parti.

-  Men det här kanske inte är riktigt det som C behöver...

-  Nej, precis, jag känner.., försökte C att bryta in.

-  Han kan väl boka ett personligt samtal vid ett annat tillfälle?, hjälpte S till med.

-  Jo, det går ju också..., sade tjänstekvinnan med ett stänk av nederlag i rösten, medan S tog   fram ett papper med alla föreläsningar, där han med en starkt gul lysande överstryknings-
penna markerade en av dessa omtalade seminarier med uppmaningen:

-  Du kan ju besöka ett seminarium i alla fall om du har tid. Hur har du det nu på..

-  Just nu är jag lite...., försökte C försiktigt avböja.

-  Jamen, de här föreläsningar har vi regelbundet varje vecka. Så om du vill kan du ju besöka ett oavsett det personliga handledningssamtalet.

-  Jo, det är sant, svarade C, väl medveten om att han inte skulle utsätta sig för en av både   honom och några av hans hjälpare på A inte som nödvändig ansedd aktivitet.

I ärlighetens namn får vi väl medge, att vår hjälte inte var obstinat vi detta tillfälle, något som annars tillhörde en av de mer, ska vi kalla det problematiska, karaktärsegenskaper han besatt.

-  Men då är vi väl klara. Så kommer du bara in när det passar och bokar ett personligt  handledarsamtal.


Mycket väsen för ingenting.

Eller kanske ändå för nånting.

Ett personligt handledningssamtal.

Det skulle C satsa på.

 

 

 

 

 

Forts. följer...

...bestämt 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: