Säg mig vilket arbete du har, så ska jag säga dig vem du är
ovanstående citat myntades av karl marx, den gamle gode (?) kommunisten
nu är jag varken marxist eller kommunist även om jag tidvis kan känna
en viss dragning åt de hållen, jag menar vem vill inte att alla
jordens resurser fördelas rättvist bland alla oss världsmedborgare
?
men min avsikt är inte att diskutera politik utan att filosofera lite
kring ovanstående uttalande och hela företeelsen som kallas
j o b b
eller
a r b e t e
den som inte har arbete går på tomgång
även dessa ord härstammar från käre marx
och det har man väl verkligen anammat i dagens samhälle
jobbar du inte, är du ingen, ditt värde är noll
att det faktiskt finns människor som kan (och sådana som inte kan, men skulle vilja)
göra annat än att knega varje dag, som kan fylla sina dagar med annat
m e n i n g s f u l l t
är kanske inte så vida känt runtom i världen
en annan vanlig företeelse i samhället idag är att
det första man nästan alltid frågar en människa man träffar är
"och vad jobbar du med?"
alltså
var har du din identitet, vad bidrar du med till samhället, hur viktig är du och ditt
j o b b
för oss andra i världen
typ
nu skulle jag vilja sticka ut hakan och påstå att det inte finns så många meningsfulla
j o b b
i den meningen som gamle marxgubben menade
du slavar i kaptalismens rike i regel för någon annan
a r b e t e t
är något utanför dig själv, det tillför inte människan något
kneget blir på nåt märkligt sätt overkligt
om jag nu sträcker fram min obstinata haka ett stycke till och påstår
(utan att på något sätt hänvisa till stackars marx)
att många människor söker
mening
självförverkligande
i sina jobb bara för att på något sätt känna sig värdefulla
vad säger ni då
?
jag säger
chilla
det är bara ett jobb
ingenting i världen står eller faller med eller utan eller på grund av dig
vad flyr du från
människa
vad söker du
människa
som du inte har
i din närhet
inom dig
själv bestämde vi oss här hemma för många år sedan att
f ö r s t
kommer familjen
sen kommer hälsan
sen kommer släktingarna
sen kommer vännerna
och sen...
...kanske, kanske, kanske...
...så kommer
j o b b e t
tyvärr medför det en och annan biverkning typ att man anses som
tråkmåns
osocial
kanske rent av nonchalant
för att man inte deltar i jobbaktiviteter utanför arbetstiden typ
after work eller julbord eller andra gemensamma
gruppstärkande (?) aktiviteter
om det nu är bra för arbetsgruppen, kollegorna så lägg det på arbetstid
eller då kanske det inte var så viktigt längre
nä
jobb är jobb
och
fritd är fritid
och
om
jag säger
o m
det finns arbetskamrater
(och de finns där, ni vet vilka ni är)
som jag trivs synnerligen bra med
vill säga bättre än med alla andra påtvingade kollegor
då
ja
d å
ställer jag gärna upp på
after work
avslutningsvis citerar jag ivar lo johansson som i boken pubertet skriver
jag avskydde arbetet, eftersom det avhöll mig från annat jag hellre ville göra
sällar mig gärna till ovanstående utlåtande
övrigt:
fotona som lämpar sig ypperligt till dagens inlägg
är tagna på arbetets museum i norrköping
den tid det begav sig
P U S S
Bilderna är helt fantastiska och passar verkligen till inlägget.
Instämmer delvis med din argumentation. Skulle dock alltid sätta hälsan först, för om den går åt helvete hjälper det inte med familjen. Släktingar bryr jag mig inte så mycket om.
Däremot måste jag säga att jag bara ÄLSKADE mitt jobb. Alla mina jobb faktiskt innan det var dags att bli pensionär.
Klart att jag alltid hade satt min hälsa och min man före en karriär, men som tur är behövde jag aldrig välja. Japp, jag som kvinna hade faktiskt tur på alla mina jobb som förutom det sista var totalt mansdominerade.