LITE ROLIGT MÅSTE MAN HA IBLAND

därför bjuder jag en dag som denna på de senaste språkförbistringarna
eller vad sägs om att
 
titta om han har katter
 
när det handlar om att kolla urinvägarna
var det månne en eventuell
 
kateter
 
man var ute efter?
hon kanske är billig
 
 
ja här finns ju många tolkningsvarianter
det man
(inte bara man, säkert kvinna också)
först tänker på är väl en lättfotad lite pilsk dam av något slag som är lätt att få i säng
typ
pillbabs
 
inte lätt att förstå att det är
 
blyg
 
som menas
inte riktigt samma sak kanske
här krävs nog lite mer uttalsträning
när vi ändå är inne på de mer frivola varianterna
kan vi väl ta den här också
 
vila en liten stånd
 
ja ja
det här med grammatik är alltid ett problem
 
vila ett litet stånd
 
ska det ju va` förstås
men jag förstår inte riktigt andemeningen i det hela
 
vila ett litet stånd
 
det är väl efter ståndet man vilar eller?
 
jaahaaaaa
du menar att det ska va`
 
vila en liten stund
 
jaahaaaaa
ja, då blir det nåt helt annat helt plötsligt ju
en sista då
 
alla har rätt till bistånd om det är mögligt
 
sen är det en annan sak om någon vill ha ett tillstånd som är mögligt
men
här får vi nog inte förkasta möjligheten att det är fullt möjligt att få ett
 
mögligt
 
tillstånd
jag menar
det beror ju alldeles på hur länge man fått vänta på det
 
så det är säkert mycket
 
 
mögligt...
 
...eh...jag menar...
 
...möjligt
 övrigt:
låtom oss njuta så länge det varar:
lyxfällans if - mora ik 0:2
 
 
 
 
 
P U S S
 
 

BERLINBARN - EN HISTORIA 8

1967-1969

1967 var verksamheten med 1500-2000 barn per år så omfattande att man bestämde att dela upp ansvaret. Makarna Bloom tog hand om Nord- och mellansverige eftersom de bodde i Stockholm. Makarna Singmyr som bodde i Varberg ansvarade för Sydsverige. Fram till 1985 hade Blooms ansvar för Svealand och Norrland medan Singmyrs förvaltade Götaland.
2014 semestrade min familj och jag på västkusten och passade då på att besöka makarna Singmyr i Varberg. Jag hade tagit reda på adressen och vi åkte helt sonika dit utan att föranmäla oss. Jag tänkte överraska dem helt enkelt.
Vi hade tur, de var hemma och öppnade åt oss. Jag presenterade mig med orden "Hej, jag heter Christian och det här är erat fel", samtidigt pekade jag då på min fru och dotter! Sen förklarade jag naturligtvis vad jag menade med det, nämligen att jag på grund av deras initiativ hade förmånen att få komma till Sverige och vad det betydde för mig i fortsättningen.
Vi blev inbjudna på fika och satt hela eftermiddagen på deras veranda i den enormt varma solen och pratade länge, länge, länge. Mest pratade vi givetvis om Berlinbarnhjälpen, hur jag hade haft det genom åren, om det finns kontakt med andra f.d. Berlinbarn samt även hur de hade haft det, hur det kändes att avsluta ett sådant behjärtansvärt projekt efter så ofantlig många år bland annat.
Tyvärr hade Arne gjort sig av med allt material från alla års arbete med Berlinbarnhjälpen, så det fanns varken namn, orter eller något annat bevarat. Dock mindes Helga mig och min sommarmamma sen tiden jag pendlade mellan Berlin och Linköping. Mitt efternamn Lehmann, att jag åkte kontinuerligt flera gånger per år och att min sommarmamma ett par gånger var med på de besöksresor till Berlin, för att se hur Berlinbarnens vardag såg ut och som Arne och Helga anordnade några gånger, hade gjort att jag fanns kvar i hennes minne.
Jag minns att långt ifrån alla som var sommarbarn i Sverige åkte så länge och ofta som jag och då förstår man kanske att namnen inpräntade sig genom att de ständigt återkom. Som sagt åkte inte alla barn lika ofta, en del ville inte, andra blev inte bjudna, några behövde kanske inte för att förhållandena i Berlin hade förändrats till det bättre och andra stannade/flyttade till Sverige långt före mig.
Jag minns en tjej som alltid gick av i Mjölby, stationen före Linköping där jag klav av. Hon stannade i Sverige efter mellanstadiet och valde att börja högstadiet i Mjölby. En annan tonårstjej som var sommarbarn hos en apotekare i Linköping flyttade några år senare. Själv kom jag mig inte för att stanna förrän 1976, långt, långt senare
Vid det här laget hde jag själv alltså åkt fram och tillbaka i fem år. Mina sommarföräldrar hade redan första gången jag besökte dem försökt att adoptera mig men fick tyvärr ett rungande nej från min mamma i Berlin. de försökte flera gånger, om och om igen men varje gång blev det avslag från Berlin.
Man kan naturligtvis undra varför, men det får vi aldrig svar på. Inte heller får vi svar på hur det hade gått med en sån som mig om jag fått flytta till Sverige tidigare. Vi kan endast spekulera, men det låter jag bli här och nu. För det första har jag i stort sett skrivit färdigt en bok/mina memoarer kring livet som Berlinbarn med allt vad det innebar/innebär och för det andra är det alldeles för känslosamt känner jag just här och nu när jag sitter vid datorn och formar text med hjälp av  tangentbordet, ja, och för det tredje, vad tjänar det till?
På hösten 1969 hade hela 20.000 Berlinbarnresor genomförts. Detta firades med tyska generalkonsulatet som huvudansvarig i Göteborg. Såväl representanter från svenska myndigheter som Senaten i Berlin var då närvarande liksom makarna Bloom och Singmyr.
Idag publicerar jag enbart egna bilder från Berlin, Varberg, Vadstena och gamla stan i Linköping.
övrigt:
snart är det dags för
"slaget om siljan"
kvalhockey alltså
 
 
T S C H Ü S S
 



BERLINBARN - EN HISTORIA 7

 1965

Berlinbarnhjälpen pågick kontiunerligt under åren efter upprättandet av muren, den "antifaschistiska skyddsvallen" som den officiellt kallades på östsidan. Organisationen leddes fortfarande av de två stora frikyrkorna i Sverige, Svenska Baptistförbundet och Svenska Missionsförbundet.

På hösten 1965 avled Harry Lönn hastigt och kyrkoledningen meddelade att man nu ämnade avsluta aktionen eftersom man inte längre ville bära hela ansvaret. Men redan samma år hade Rune Bloom kontakt med myndigheterna i Berlin som vädjade om en fortsättning, vilket det också blev. Rune Bloom tog kontakt med Arne Singmyr och dessa två beslutade att hålla Berlinbarnhjälpen igång.
Och tur var väl det, annars hade ni aldrig fått läsa det här, jag hade inte varit svensk medborgare i Sverige, jag hade helt enkelt inte kommit hit överhuvudtaget. Och DET hade väl varit synd om något.
Tänk så mycket ni hade gått miste om då.
För att inte tala om lilla mig. Hur skulle det ha gått där nere i det hårda Västberlin? Ingen pappa, en otillräcklig mamma och en destruktiv, dysfunktionell miljö. Möjligheterna voro många, men räddningsplankan "Berlinbarnhjälpen" tog mitt öde i sina händer och förflyttade mig från miljonstaden Berlin till lilla samhället Kisa (5000 invånare ungefär, på den tiden kanske 1000 mindre), det skedde alltså första gången 1965 och om researchen stämmer handlade det om ca tre månaders vistelse på en lugn liten idylliskt ort i Östergötland långt bort från all ondska och otäckhet.
Jag blev varmt emottagen och förbehållslöst älskad, allra mest av den för mig då helt främmande kvinnan Maj-Britt Larsson.
Jag har inga som helst minnesbilder från min avresa från Västberlin, minns endast att jag när jag klev av tåget på perrongen i Linköping panikartad störttjöt. Inte konstigt, ingen talade tyska, ja, och min svenska lyste ju då min sin frånvaro. Som väl var lärde jag mig snabbt, var så illa tvungen. Kommer till och med ihåg första ordet, "kissa". Kvinnan som skulle bli så oerhört viktig i mitt liv föste in mig på toan, drog ner mina byxor och sade något om just "kissa". Smart som jag var redan då, hajade jag naturligtvis att det handlade om just det, att pinka.
Annars har jag inga egna minnen från ankomsten eller min första tid i Sverige, det mesta har jag  fått berättat för mig i efterhand. Varför så är fallet, verkar svårt att förklara. Å ena sidan kanske minnesförmågan, eller ska vi säga förmågan att ta fram minnena, inte är så väl utvecklad i 6-årsåldern. Å andra sidan kanske hjärnan, psyket eller vad vi ska kalla det var tvungen att skydda lilla Christian för att traumat som den första separationen orsakade inte skulle bryta upp igen. Faktum är hur som helst att egna minnen från min tidiga barndom nästan är helt obefintliga.
Så ifall jag i fortsättningen berättar något om "förr i tiden" som Berlinbarn så är det episoder som berättats för mig långt senare, till och med så sent som i vuxenåldern.
 övrigt:
fortsättning följer
 
 
 
T S C H Ü S S