MITT LIV SOM KUND, PÅ.......

 
.....
 
Grand Finale

Kära läsare! Kära vänner!

Vi har nu kommit till den punkt i vår berättelse, där vi skall avsluta med ett ”Happy End”. En höjdpunkt, det klimax som många av er nog ofrånkomligt sett fram emot. Upplösningen av denna för C korta dock enormt intensiva resa genom A:s labyrint av information, papper, samtal, regler, mera information, fler samtal, löften, grusade förhoppningar och så vidare, och så vidare, och så vidare.....

L ska nu ”knyta ihop säcken”. Ta all den utbildning, kompetens och erfarenhet C samlat på sig genom åren och visa honom åtskilliga, mångfaldiga vägar, nya inriktningar för att slutligen leda in honom i nya spännande äventyr på arbetslivets snåriga stig. Öppna porten för vår hjälte in i en ljus framtid, fylld av hopp, glädje och sysselsättning. Arbete. Jobb!

 

 

 

 

Tyvärr......

 

 

...hur gärna vi än önskar att vi kunde så måste vi erkänna oss slagna, och faktiskt också nedslagna, av realiteten. Det faktum att L efter en stunds dividerande och ältande med C fram och tillbaka, av i stort sett, samma saker, omständigheter, tankar et cetera som följt C likt en enveten fästing de sista veckorna, gav upp. Ja, faktiskt kan vi inte formulera det på annat sätt. Det är omöjligt att klä faktum i andra ord: L har kommit till vägs ände!

  • Jaa....jag kan inte göra så mycket mer. Du är ju lite äldre än jag, du har mer utbildning och därutöver långt större arbetslivserfarenhet.......jaa......, var L:s sista ord. Eller i alla fall de sista som C medvetet tog till sig, uppfattade som något så när viktiga. Säkerligen önskade L C lycka till och avslutade sedan med några uppmuntrande, välmenande och otvivelaktigt äkta, ty från hjärtat kommande, ord på vägen.

 

Här lämnar vi C.

Vår hjälte har gjort sitt.

För den här gången.

Vår tappre kämpe kan lägga ännu ett hjältedåd ? ad acta.

Fylla på sitt CV med ytterligare en merit.

 

 

Nu kanske ni undrar vad det blivit av vår tappre kämpe?

Har han överlevt äventyret?

Har han gått vidare i livet?

Är han ute på nya odysséer?

Har han mot alla odds rent av fått ett jobb?

Ett arbete?

En sysselsättning att försörja sig och sin familj på?

 

C lever sin dröm.

Han skriver.

Han ägnar dagarna åt litterär verksamhet och produktion, skrivande.

Han har blivit en skrivare.

Författare heter det väl?!!?

Jo, för all del, men det känns förmätet. Även om denna hans sida, vi bör nog kalla det gåva, legat latent under lång tid. Mycket lång tid. För att vara exakt:

I sanning hela hans medvetet levda liv, faktiskt!

Om han tog sig tid, vilja och ansträngning, skulle han helt viss kunna redogöra för många episoder under skoltiden, där uppsatsskrivande tillhörde en av C:s absolut, tveklöst bästa grenar han aktivt och med stor glädje och omfattande intresse deltog i.

 

C lever sin dröm.

Han skriver.

Han har skrivit.

Han har skrivit denna vår berättelse!

Det är jag, C.

Jag.

En skrivare.

 

 

Processen går vidare ty det ligger i dess natur*

 

 

 

 

*process (fra. procés, av latin processus framåtskridande, till procedere skrida fram [….] ) 2 utvecklingsgång, förlopp

 

 

 

 

MITT LIV SOM KUND, PÅ.......

.....
  Ursäkten

Vi anser det vara vår plikt att underrätta er kära läsare om det, som vi anser är en fortsättning, i varje fall en omstart med nya förutsättningar, i processen, nämligen.......

.samtalet med stort S, samtalet med L. Upphaussat av C till något, kan hända visa sig vara överdrivet, men hur som helst oproportionerligt stort som nån slags ”sista chans”.

Naturligtvis började L med ursäkten.

Såg hon på C:s min de sinnesstämningar han gått igenom de sista 20 minuterna?

Kanske.

Möjligtvis.

Troligtvis.

Men framför allt var L en professionell tjänstekvinna, som visste vad som förväntades av henne i en sådan, förhoppningsvis för alla de andra vilsekomna själar som med tunga steg beträder detta hjälperbjudande näste, situation. Nu borde C efter alla konstens regler automatiskt reagerat med följande, för den tiden, vanligt förekommande, brukliga, för att följa samhällets spelregler beträffande konversation helt korrekta och förväntade svar:

 

  • Ingen fara...., glatt, klämkäckt frambragt, liksom norskt klingande, den där ”här-är-vi-alltid-positiva” tonen...

    Eller

  • Det är inte farligt..., fortfarande välvilligt låtande, dock med undertoner av ett uns missmod över att förseningen inte ses med helt blida ögon....

    Eller

  • Det gör inget....., den som vi antar mest vanliga repliken i detta sociala spel med färdiga, valbara, alltid förutsedda fraser. Ett svar, vilket antagligen var helt i tjänstemannens respektive tjänstekvinnans sinne, tydligt markerande den hjälpsökandes försynta blyghet, ödmjukhet, underläge gentemot dessa i samhällstjänst stående samariterna.

Vår hjälte kände mycket väl till alla dessa varianter, men valde ingen av dem.

Vad hade han i kikaren? Inte hade väl tålamodsträningens effekt börjat sina?

Måhända hade vår kämpe ett helt nytt, egenkonstruerat yttrande att överraska med??

Ingalunda!

Han teg.

Han lättade inte på något vis L:s eventuella skuldkänslor, säkerligen skamkänslor, med ett endaste ord. Inte ens en urskuldande blick eller gest, nån liten ryckning i ögonvrån.

Nej!

Ingenting!

Endast tystnad!

C ställde sig själv frågande inför detta, det måste vi ändå säga utan att trampa vår hjälte allt för mycket på tårna, märkliga beteende. Inte alls likt vår kämpe.

Kunde man hitta orsaken i en ännu undermedveten, men ändå begynnande frustration?

Var C uppgiven?

Kanske var det endast och allena ren och skär trötthet?

Vi kan dessvärre inte med säkerhet ge besked i frågan vilka C:s bevekelsegrunder var. Det vi med säkerhet kan säga är, att C garanterat oss, att han på intet sätt hade för avsikt att såra L. Han hade av outgrundlig anledning blott slutat att medvetet agera.

Som en trogen hund går fot med sin matte eller husse, följde C efter L. L som nu verkade en smula osäker. Men vad spelade det för roll? Osäker var C också, och sömnig, och dåsig, slö, matt.

C, du började väl inte tappa geisten?

Ånej! Men, en viss dåsighet på gränsen till utmattning kunde ändå skönjas där någonstans i vår hjältes innersta.

MITT LIV SOM KUND, PÅ.......

.....
 

The mål is nådd

Personligt ”yrkesvägledningssamtal” med L!

En och en halv timmes handledning!

Bara med mig!

C svävade nästan på moln.

Inte en tanke på seminariet! (otillfredsställande)

Inte en tanke på samtalet med K! (otillfredsställande)

Inte en tanke på samtalet med S! (otillfredsställande)

Inte en tanke på samtalet med N ! (otillfredsställande)

Ingen som helst uppmärksamhet åt snurrdörren.

(Har jag över huvud taget passerat den idag?)

Ingen som helst uppmärksamhet åt montrarna.

(Fanns de över huvud taget kvar?)

Ingen som helst uppmärksamhet åt datorerna.

(Satt där några människor idag?)

Lite uppmärksamhet åt pelaren. Anmälan, den nödvändiga. Den sista! I alla fall på bra länge!

Ja, ungefär så här kände C den stora dagen. Dagen han väntat på så länge. Dagen, som han trodde, skulle förändra hans liv, eller i alla fall ge det en ny riktning.

 

  • Jag ska träffa L Klockan 13.00.........

 

Fokuserad, nästan automatisk, hade vår hjälte stegat fram till den outtalade gränsen mellan orienteringslösa arbetssökande och kompetenta hjälpare, barmhärtiga samariter i A:s tjänst, pelaren.

 

  • Då kommer hon att ropa upp dig, det är bara att sätta sig ner, sade den för dagen tjänstgörande, ska vi kalla det, receptionisten, utan den minsta antydan eller ansträngning att framstå som trevlig. C fick nästan intrycket att hon, vilket hade varit den första han träffat på A, inte gått charmkursen som alla övriga inom palatsets väggar, fullt synligt, haft förmånen att ta del av. Men.....C var ju inte omöjlig. Han kunde även tänka sig att hon, för det var en hon även denna dag, var ny på jobbet, lite osäker, ovan. Hon är förlåten.

     

Eftersom C hade valt att komma en anings aning tidigare än avtalad tid, tog han riktning mot stolen i hörnet. Hans stol. Den stol som han suttit på alla gångerna förut. Den stol som blivit hans ”ha-ryggen-fri-observationsplats”. Och observerade var precis vad han gjorde. Mest klockan, faktiskt. Intressant att se om L kom någon minut innan 13.00, prick 13.00 eller eventuellt någon eller några minuter efter 13.00.

Givetvis hade vår kämpe på intet sätt tagit åt sig uppdraget att kontrollera tjänstemännens och tjänstekvinnornas arbetsmoral. Nej, nej. Rent och skärt intresse var det. Inget annat drev C. På så sätt kunde han på samma gång jobba på sin image. Visa utåt, ifall nu någon mot förmodan skulle uppmärksammat honom där, att hans tid på A minsann var av övergående karaktär.

Och det är ju oss som har följt C bekant, att han uppenbarligen, helt kallt, med tanke på all information han fått innan denna, för honom ganska så stora dag, räknat med att denna gång skulle bli hans sista, åtminstone på bra länge.

Det fanns två klockor man kunde iaktta från den position vår hjälte befann sig; en rakt fram och en lite till vänster. Dessa följde C med viss leda från sin stol längst bort i hörnet.

Viss leda till 13.05. Han log inombords.

Mer leda framåt 13.10. Han log öppet.

Ännu mer leda vid 13.12. Han log inte alls längre.

C sade till sig själv: jag väntar den där ominösa, obligatoriska (?) akademikerkvarten, sedan beger jag mig fram till pelaren. Han hade även börjat fila på en något så när passande replik, men hade svårt att bestämde sig huruvida han skulle formulera sin olägenhet som fråga eller påstående. Och, inte minst i detta känsliga, utsatta läge.

Hur skulle han förtränga sitt begynnande missnöje?

Hur skulle han gömma undan sitt misshumör?

Hur länge kunde han hålla upphetsning, irritation, förtrytelse, förbittring i schakt?

Hur blir det honom möjligt att stoppa vredesmod, argsinthet eller rent av raseri?

Lätt match!

Vår hjälte har ju inte tränat på och övat sig i tålamodets svåra konst för intet!

Hans erfarenheter av liknande omständigheter var mångfaldiga. Och var det något han lärt sig genom åren var det just detta, att om han kunde hålla huvudet kallt, sparade han energi och kraft. Energi och kraft som han kunde, ville och tänkte använda, ja rentav slösa på, trevligare ting i livet.

 

  • Torsdagen den […] klockan 13.00 har jag en avtalad tid med L. Idag är det torsdag den […], klockan är drygt 13.15 och L har ej givit sig till känna, hörde C sig själv säga framme vid pelaren med en min av förundran.

    Smart, mycket smart. Bara konstatera fakta. Inte lägga in några som helst värderingar, vare sig verbalt eller känslomässigt, endast en uppsyn av att känna sig lite bortkommen. Kanske jag som förvirrad, hjälp och arbetssökande har förväxlat eller missat nåt. Ödmjukhet går alltid hem, motparten får tillfälle att känna sig duktig, överlägsen istället för ifrågasatt eller angripen.

     

  • Christian...?!, ljöd det nu framifrån i bokstavligen samma ögonblick C skulle resa sig för att leverera sin, som han själv tyckte, noggrant uttänkta och väl avvägda replik.

     

C reste sig och gick fram.

Klockan var 13.17 !