professordeutsch.blogg.se

 

 

 

 

Sommaren 1957 ökade antalet barn från Berlin som åkte till Sverige för välbehövlig rekreation. Samma höst gjorde Arne S. ännu en rundresa, denna gång i Värmland och Jämtland,  för att bearbeta dessa landskap med budskapet om att ta emot barn från Berlin. Det ledde till att de första transporterna till Värmland och Jämtland gick redan under jullovet samma år.

 

 

Sista gången jag själv var i Värmland bodde vi i Karlstad och gjorde några utflykter i nejderna. Sen dess har jag endast besökt landskapet vid några tillfällen när mitt älskade Örebro Hockey spelat bortamatch mot det där eländiga kaffelaget.

Apropå Värmland, är det nån mer än jag som tycker att det är en hemskt besynnerlig dialekt? Det låter ärligt talat som en parodi på en dialekt.

 

Jag får väl citera en av våra nya medborgare, nyanlända, invandrare, människor med migrationsbakgrund eller whatever det nu ska kallas för att man ska vara politisk korrekt.

"Värmland ligger i den värsta* delen av Sverige!"

*ska väl vara "västra"

Det hände sig på den tiden att min mamma reste till Schweiz för att jobba som, vad vi idag skulle kalla ”aupair”, eller ”husa” kanske. Men, som med allt annat från min barndom, finns inga klara minnesbilder alternativt berättelser för att tydliggöra exakt när, varför och för hur länge. I alla fall träffade hon då en man vid namn Josef Gisler som hon hade flitigt sexuellt umgänge med. Även det vet jag bara genom att det blivit berättat för mig av min biologiske pappa som jag inte skulle träffa för en himla massa år senare. Väl hemkommen från Schweiz var alltså min mamma gravid och mannen borta, som det sägs.

 

Bilden lånad via google

En av mina kusiner berättade för många år sedan, på den tiden vi hade kontakt, att det var stor kalabalik när min mamma gråtandes återvände från alplandet med mig i magen. Men på något sätt kom man väl över den värsta chocken och bestämde sig för att ta hand om det oönskade lilla livet. Huruvida ”hanen” i sammanhanget reagerade på dessa besvärliga omständigheter har jag aldrig fått några uppgifter om. Enligt hörsägen försvann han och blev sedan aldrig återfunnen, inte ens med hjälp av myndigheter som jagade honom beträffande underhåll som skulle betalas ut till min mamma månadsvis.

Bilden lånad via google

När jag många år senare besökte min biologiska pappa i Schweiz menade han i sin tur att varken ”honan” i ”avelsprocessen” eller någon som helst myndighet någonsin hört av sig. Han hade, enligt egen utsago inte den blekaste aning om att han hade en son.

Synd för honom.