Den här tårtan hade min dotter bakat när vi firade mina 30 år i Sverige
UTMÄRKELSE
1980
Detta år fick Rune Bloom och Arne Singmyr Förbundsrepubliken Tysklands högsta utmärkelse, "Ehrenverdienstkreuz 1. Klasse", "första klassens hedersutmärkelse" om man ordagrant skulle översätta det till svenska. Denna mycket högtidliga ceremoni genomfördes på Tyska ambassaden i Stockholm.
I mina ögon en mycket välförtjänt hedersbetygelse som även innefattar tacksamheten från de flesta av oss Berlinbarn som fått komma till Sverige genom åren. "Berlinbarnhjälpen" var inte bara en hjälp där och då utan hjälpte många trasiga individer till en bättre framtid. Oavsett om man flyttade hit senare i livet eller om man bara tog med sig allt det goda, alla fina minnen till Tyskland, för att där leva sitt liv.
Själv såg jag ut nånting sånt här (tyvärr suddigt) vid den tiden
1976 bestämde jag mig för att stanna kvar i Kisa, Östergötland, Sverige. Till min mammas och alla övriga släktingars stora förtret och sorg, eftersom jag endast hade ett år kvar till studenten och därefter troligtvis universitetsstudier i psykologi. Det var det jag ville bli då, psykolog, alternativet var nog redan då lärare i tyska och engelska. Nu blev det inte så, inte då i alla fall, för lärare blev jag ju om än långt mycket senare.
Dagarna innan jag det året åkte till Sverige på min vanliga sommarlovstur hade jag tagit körkort i Berlin, en mindre bragd i mina ögon.
Min sommarmamma hade ordnat mitt första sommarjobb på Pinnarpsbadens semesterby, jag tjänade alltså mina första egna pengar och till råga på allt blev jag under en kväll i Kisa Folkets Park störtkär i en tjej från orten.
Pinnarpsbadens semesterby anno 1976
(Bilden är lånad från nätet)
SVART UT - BLACK OUT
Inte ville väl jag åka hem till trista, tråkiga, instängda stan Västberlin igen och fortsätta några studier. För mina sommarföräldrar var det inget problem, tvärtom, ÄNTLIGEN, måste de ha känt. De hade även genom sina många kontakter redan ordnat ett arbete åt mig så allt gick som smort.
Jag ringde alltså helt sonika till Berlin och sa som det var, vilket orsakade en hel del kalabalik (en längre historia som vi tar en annan gång) och stannade kvar i Kisa där jag började jobba på Kindasågen, en av de två stora arbetsplaterna på orten. Där jobbade jag tvåskift i nästan två år med alla möjliga olika arbetsuppgifter såsom rulla timmer, köra båt, vända bräder, en mycket viktig erfarenhet att ha med sig ut i livet senare tycker jag.
Kindasågen anno 1976
(Bilden är lånad från nätet)
Kindasågen anno 1976
(Bilden är lånad från nätet)
1978 åkte jag tillbaka till Berlin till mina sommarföräldrars stora förtret och sorg. Min mormor hade dött på våren och jag ville utbilda mig vidare, vilket arbetsförmedlingen rådde mig att göra i Tyskland. Eftersom jag aldrig gått i den svenska skolan (tack och lov!) skulle jag bli tvungen att läsa in så mycket och det lät rimligt där och då. Så det blev Berlin igen, fast tanken hela tiden var att flytta till Kisa för gott när jag var klar med min utbildning.
De fina (?) poträttbilderna på mig från 1980 är tagna på pedagogiska institutet där jag läste i tre år.
1981
Detta år firades 40.000 Berlinbarn under en högtid på Tyska ambassaden i Stockholm. Senatsdirektör Wolfgang Tuchel representerade Berlins Senat och uttryckte sin stora tacksamhet för den behjärtansvärda verksamheten som företrädarna för Berlinbarnhjälpen under många år ansvarat för. Några svenska "gästföräldrar" fanns också på plats, speciellt inbjudna som representanter för alla de familjer som genom åren tagit emot barn från Berlin. Denna högtid uppmärksammades även på den tyska radiostationen Sender Freies Berlin som sände ett magasinprogram om Berlinbarnhjälpen.
Själv missade jag tyvärr alla dessa festligheter som genom åren hållits till minna för det fantastiska arbete alla inblandade utfört med Berlinbarnhjälpen genom åren.
övrigt:
mora - leksand 4:1
3:1 i matcher
gött
nu är det nära
T S C H Ü S S
härligt o få höra din historia