det gör jag så bra själv
för jag måste erkänna
det är sorgligt
det känns bra märkligt att ha gjort sitt sista marathonlopp
det var här allting började 2013
fick ett anfall av övermod
eller vad man nu ska kalla det
och bestämde mig för att
"göra det"
det var en otrolig känsla
att springa i mål det året
obeskrivligt
faktiskt
måste upplevas
2015 gjorde jag ett litet snedsprång och sprang
östgötamaran
linköping - norrköping
ingen större upplevelse
skönt att då få avsluta med ännu ett
marathonlopp i helsingborg
tyvärr orkade jag bara följa
5-timmars pacemakern på bilden ovan
drygt halva loppet
gick han ut för hårt?
skulle tro det
åtminstone sa de det till varandra
ty de var två om de
några gånger
vi ligger före
vi kanske ska sakta ner lite
nåväl
det är ju upplevelsen i sig som är det
stora
viktiga
det där minnet
den där känslan
man tar med sig livet ut
som sagt
nu är det slut
och
det känns sorgligt
ett vemod lägger sig över stackars mig
aldrig mer helsingborg marathon
ja
inte nog med det
aldrig mer marathon
ö v e r h u v u d t a g e t
vad ska jag nu syssla med
hela hösten och vintern
hela sommaren nästa år
utan det där stora målet
? ! ?
inte helt utan att det känns tomt
du förstår inte?
nej.....
men tänk själv
din ålder sätter gränser för din rörelsefrihet
dina önskningar
dina lustar
kroppen börjar rusta sig för
lugnare aktiviteter
mindre aktiviteter
pro-aktiviteter
? ! ?
usch
ve & fasa
ska det va` nåt
tro`t eller ej
en omställning är det
en ny fas i livet
och
som alla nya faser i livet
handlar det om att
lämna något
hitta något nytt/annat
och
gå vidare
hur
?vart
?
ingen som vet
ingen som vet
men en sån här marathonspurt i helsingborg
får ni
aldrig
nånsin
se mer
känn ingen sorg för mig helsingborg
det gör jag så bra själv
övrigt:
hör av mig när jag kommit ur min djupa depression...
P U S S
Betyder ju inte att man inte kan träna och fara dit och titta...