Nu är det igång.
Spänning och förväntan fyllde rummet.
Tror vi.
Kroppen och ögonen vändes mot Whiteboardtavlan full av intresse och beredskap att anteckna.
Tror vi.
Alla var redo att välvilligt och tacksamt ta emot.
Tror vi.
Datorn krånglade.
Vet vi.
Om alla andra deltagare tog det med samma jämnmod som C kan vi inte svara på. Däremot var det nog bara C som hade räknat med ett sådant händelseförlopp. Och här, kära läsare, log C!
Ja, han kunde inte förmå sig att hålla tillbaka denna yttring av igenkännande komik, av glädje, nej, inte skadeglädje, aldrig att C skulle sjunka så lågt. Men leendet utvecklades faktiskt nästan till ett högljutt skratt, när denna fadäs visade sig bli mer långvarig än väntad från alla håll.
Det krävdes diverse konsultationer av vår stackars seminariehandledare, förknippat med både ett och annat språng ut och in från vårt för dagen glest besatta konferensrum.
Ni kära läsare som har en viss kunskap om dåtidens tekniska apparaturer samt dess medföljande problem, har säkert hört om något liknande förut. Nämligen att den slutgiltiga lösningen av problemet var att stänga av datorn och börja om från början.
Nu är det igång.
Igen.
Spänning och förväntan fanns kvar.
Tror vi.
Det djupa intresset och beredskapen att anteckna fanns kvar.
Tror vi.
Datorn krånglade inte mer.
Vet vi.
Givetvis gavs seminariedeltagarna efter x antal minuter en bensträckare. En rit som tillhörde den tidens obligatoriska attribut vid en föreläsning. C valde att lämna palatset och ta sig en nypa frisk luft. När allt kom omkring var det ju fortfarande sommar och solsken. Här gällde det att tanka energi för fortsättningen av seminariet.
En halv timme innan utsatt tid avslutade tjänstekvinnan sitt uppdrag, sin föreläsning.
Vad gör det, tänkte C för sig själv, att jag betalat parkeringsavgift för en timme till i tron på att en sådan viktig träff eventuellt snarare drar ut på tiden än slutar tidigare.
Innan avfärd, avgång, tack och hej, kunde de som ville, och det var ju egentligen bara det C ville, nu, äntligen, få boka ett personligt handledningssamtal på 1 ½ timme!
Det var mödan värt!
Efter idogt och envist stretande slutligen i mål.
Vilken lyx.
Vilken förmån.
Visserligen bekostad av bland annat de skattepengar C själv bidragit med under alla sina yrkesverksamma år, men inte desto mindre, en förmån.
Något positivt.
Ett hopp.
Ett hopp om framtid.
En framtid med arbete.
Kanske en helt annan yrkesinriktning, men inte desto mindre ett arbete!
Ett jobb!
Surprise
Surprise: engelska för överraskning.
Surprise: chock för C!
En av deltagarna på seminariet var inte intresserad av något personligt handledningssamtal! Denna åtråvärda, enbart för EN person avsatta tid!
Denna möjlighet att i lugn och ro, med fokus på personens förutsättningar och med hänsyn till dennes önskemål, få vägledning i den för alla så ogenomträngliga djungeln av arbetsmarknadens mångfacetterade möjligheter till utveckling och jobb.
Nehej, vet du vad...., tänkte C, hur resonerar du människa?!