Trots att vår berättelse till största del utspelar sig i A:s salar, labyrint, palats, ja, välj själva, måste vi här förflytta oss, om än bara tillfälligt, till C:s hem i onämnda stad. Processen kräver det helt enkelt; berättelsen skulle bli ofullständig om vi utelämnade följande.
C pustade ut efter att ha klarat av sitt av samhället påtvingade...önskvärda.....förväntade, ja, förväntade blir nog det i det närmaste korrekta och mest passande attributet i sammanhanget, besök på denna stora och mäktiga statliga inrättning.
Det var sommar, det var sol, det var semester och även C:s maka var nära den dagen då den välförtjänta sommarledigheten, skulle ta sin absoluta början.
Som sagt, sommar, sol, eller i alla fall skulle det vara det med tanke på årstiden för berättelsen, och livet tycktes, trots allt som vederfarit C och den ovissa framtid som väntade, leka.
Den […] låg ett brev från den statliga myndigheten C varit i kontakt med nyligen, ja till och med besökt personligen, i postlådan. Inga konstigheter alls. Bara ett meddelande om att A meddelat C:s A-kassa om att C anmält sig som arbetslös, något som är helt normalt i processen, något som C pliktskyldigast hade klarat av galant och som C mottog med mer eller mindre likgiltighet.
Det var sommar, det var sol, det var sem....
Ja, vi ska väl inte bli tjatiga, utan endast kort konstatera att ingenting hade ändrat sig beträffande C:s omständigheter i livet, den dagen nästa brev från A befann sig bland det som brevbäraren delat ut.
Glad i hågen, väl medveten om att ha utfört allt som i nuläget förväntades av C i kontakten med A, öppnade vår hjälte kuvertet.
Nu skulle det krävas ett otal adjektiv, för att till fullo beskriva den känsla C upplevde, i det ögonblicket han tog del av innehållet. Vi nöjer oss för enkelhetens skull med förvånad och frågande.
Ett likadant brev som C mottagit bara någon dag innan, fast daterad en dag senare, och med informationen att C nu var a v a n m ä l d (?!) om arbetslös hos sin a-kassa!
Här lämnar vi vår hjälte för en stund. Ty det som utspelade sig nu, de känslor av förvåning, förundran, det som inombords cirkulerade ja virvlade omkring och som nästan fick C:s hjärna att reagera med någon sorts kortslutning, explosion, det vill och framförallt kan vi inte sätta på pränt. Orden räcker inte till, tiden är för kort.
Telefonsamtalet
Hjälten har återuppstått.
Hjälten är tillbaka.
Tillbaka från tillståndet av total förvirring.
Förvirring och häpnad.
Häpnad över det skriftliga besked han för ett ögonblick sedan tagit del av.
Det skriftliga besked som var en total motsägelse till det föregående skriftliga beskedet han fått.
Här krävdes nu ett aktivt ingripande. C kände att ett klargörande informativt telefonsamtal skulle, ja inte bara vara på sin plats, utan en akut nödvändighet.
Sagt och gjort.
C ringde det nummer han, nedskrivet på ett A5 papper fått av N. Förväntansfull möttes han av en telefonsvarares röst, som lät meddela att sökta person återkommer 13.30.
Eftersom klockan vid tillfället inte var mer än 13.15 skulle en ytterligare väntan inte belasta C:s, vid det här laget förvisso ännu inte alltför ansträngda, men ändå lite ankomna, nerver.
Full av iver att äntligen komma vidare i processen, började C ringa prick 13.30, för att mötas av samma meddelande igen. Luttrad av tidigare erfarenheter i umgänget med myndigheter av diverse slag, fortsatte C att ringa samma nummer om och om igen.
(Vi bör väl i det här läget påpeka, att den situation C befann sig i just nu, inte på något vis var unik. Nej. Inte alls. Många medborgare i C:s omgivning kunde vid den tid vår lilla berättelse utspelar sig, hamna i precis samma eller åtminstone snarlika belägenhet. Ja, vi kan nog utan omsvep säga det rakt ut: att inte få telefonkontakt med en sökt person på en myndighet utan istället mötas av en telefonsvarares röst, tillhörde vanligheterna.)
Men nu var ju inte C en vanligheternas man. Han var inte en person som fann sig, gav sig. Nej, C var av annat virke.
Han gav det 15 minuter. Det är trots allt en hel kvart över den tid som den anonyma rösten kungjorde att N skulle vara tillbaka.
På plats igen.
På sin plats.
På sin plats för att ta emot C:s akuta frågor.
Nej, C fann sig inte hur som helst. Han hade lärt sig. Man kan säga att C hade en ganska gedigen erfarenhet av otaliga kontakter med åtskilliga myndigheter. Och denna, låt oss kalla det livsvisdom, manade C att ringa kundmottagningen på A. Där borde man kunna veta varför N inte var på plats som utlovat!
Vår hjälte hade väntat sig ett klargörande, ett tydligare besked, en förklarlig och förhoppningsvis godtagbar upplysning om vart N hade tagit vägen och n ä r och kanske rentav o m hon skulle återinträda i tjänst för att utföra de uppgifter hon är ålagd.
C möttes av en, naturligtvis, mycket trevlig och hjälpsam röst. Det var väl bara innehållet i svaret på C:s undran som lämnade lite övrigt att önska.
- N återkommer 13.30.
- ?!!? Äh...jo...jag hörde det på telefonsvararen, men hon är fortfarande inte anträffbar ?!?
- Hon ska vara på plats igen 13.30.
- Jo, jag har ringt sedan 13.30, men det är ingen som svarar! Jag tänkte, att hon kanske är ute i något ärende eller så....
- Näähä....det står det inget om här.
- Okej, men...
- Men då kommer hon nog snart.
- Jo, men jag....
- Jag kan ju be henne ringa upp dig!
Yes!!! Strålande idé, tänkte C och tackade för sig.